RS virus

Efter en nästan en vecka på sjukhus bekräftades det att Della drabbats av en RS infektion. En av de största fasor jag har under vinterhalvåret.
Men allt som allt hade det ändå börjat se bättre ut. Febern var borta och infektionsproverna hade börjat vända nedåt igen och syrgasbehovet hade minskat ordentligt.
Vi började hoppas på en jul hemma.
Allihop.

Men från ingenstans fick Della en rejäl slempropp. Syresättningen försvann nästan helt och Della blev vit i ansiktet. Hela vänster lunga hade fallit ihop och efter mycket kämpande fick Della vila i respirator. Det enda rätta när krafterna är slut och slemmet alldeles för segt för att ta hand om själv.
En fördel med att vara intuberad är att läkarna kan gå ned med kamera i lungorna och se hur det ser ut. De kan även rensa lungorna från det som inte ska vara där.
Dellas lungor innehöll stor delar slem.
Så vansinnigt segt slem. Jag har aldrig sett något liknande och jag undrar om ens jag skulle kunna hosta bort det av egen kraft.
Just RS-virus ger denna typ av segt, segt slem. Så tänk på det och snälla ryck inte på axlarna för att det inte drabbar er. Lyssna på varningarna som media förmedlar.
Hade Della fått en sådan slempropp hemma, hade vi inte rett ut det.
Då hade det blivit, aldrig mer.

Nu hölls Della nedsövd i knappt två dygn innan hon fick vakna och klarade sig då utan respiratorns hjälp.
Det finns sedan tidigare dokumenterat, i Dellas vårdplan, att hon vid en sådan här händelse, ska förflyttas till Stockholm och Astrid Lindgrens Barnsjukhus så snart hon stabiliserats. Men den här gången var det fullt i Stockholm.
Och i Lund.
Och i Göteborg.
På alla de ställen där det finns intensivvårdsplatser för barn, var det fullt.
Alla sjukhus har fått prioritera och en del barn har fått flyttas till både Danmark och Norge.

Så illa har det sett ut och gör, högst troligt fortfarande.
Vårdplatsbristen är total.
Jag är tacksam över att Della hade sin plats, på IVA i Linköping och hur jobbigt det än känns att inte vara på ett barnsjukhus med barnläkare, så slapp vi i alla fall vara i ett annat land.

Vårddygnen på IVA gick bra och Della kunde efter totalt tre dygn på intensiven, flytta upp till BAVA igen, dagen innan julafton.
Men mentalt är sådana här situationer väldigt jobbiga för Della. Hon blir avtrubbad och nedstämd och att stå bredvid, den annars så sprudlande Della, är ledsamt. När hon ser på mig fast utan att se, när blicken landar någonstans långt bort i fjärran och det enda hon svara är ja eller nej, så skär det i mig.
Att hon ska behöva stå ut med så mycket.
Att hon ska behöva kämpa så.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s