Lunginflammation

Hösten. Den vackra och färggranna. Den som jag så ofta njutit av. De sprakande träden, den friska luften och den första krispiga frosten som biter i kinderna.

Jag gillar den inte längre eftersom det är då allt börjar på allvar. Infektionerna härjar och vi har ett halvår med katastrofberedskap  framför oss. Vem i vår närhet är sjuk? Vad är hen sjuk av? Hur är frånvaron i klassen och hur är läget i övriga skolan? Vad härjar på förskolan? Ska lillasyster vara hemma, för att inte dra hem något till Della?

Utan att låsa in oss eller begränsa barnen i allt de gör, så är det så vansinnigt svårt att hålla huvudet kallt och låta en förkylning komma när den kommer. Della kan vara ”bara förkyld” eller så kan det också vara som nu, det på kort tid går från rosslig till ambulansfärd med blåljus för att syresättningen ligger för lågt.

Igår blev Della lite rosslig men var pigg och glad, om än lite mattare än vanligt. Idag blev det så mycket värre och man har konstaterat lunginflammation och behandlas inneliggande på Bava. Stort syrgasbehov och täta inhalationer, antibiotika även om det visar sig vara virus. Vi vet inte än vad som gör henne sjuk. RS, influensa, metapneumovirus eller något annat? I morgon ska hon virusodlas och även om det behandlingsmässigt inte gör någon skillnad i nuläget, så är det bra att veta för att även kunna gissa vad som skulle kunna bli.

Nu är det några ostadiga dygn innan det vänder och man får ta en liten stund i taget.

Vi vet aldrig när det blir vad och jag har alltid en beredskap på att det kan bli som idag. Bråttom.

Så förlåt mig om jag säger att alla som inte stannar hemma när de är sjuka, gör livet lite svårare för oss. Det finns alldeles för många som går till jobbet, skickar sina barn till förskolan eller skola, fast de egentligen borde hålla sig hemma. Det handlar i regel om några dagars sjukfrånvaro eller vård av barn som alldeles för många, anser sig varken ha råd eller tid till.

För oss blir det så här; Sjukhus i okänt antal dagar och varken jag eller Björn kan jobba. Vi måste vara på sjukhuset med Della, någon av oss, hela tiden.  Vi pratar aldrig om vab hit eller dit för det har blivit ett ord som för mig, låter illa. Det är alldeles för många som inte har perspektiv nog att se vad vård av barn verkligen står för. Nu låter jag arg och bitter och det kanske jag är till viss del. Men mest vill jag bara öppna andras ögon och ge perspektiv. Vi lever så här och jag anklagar ingen, för det vore ju faktiskt lite elakt av mig. Jag vet att Della är utsatt, precis som många andra inom ”riskgrupper” och jag har accepterat det läget. Det är bara det, att det kostar så väldigt mycket energi, att hela tiden ha en plan för det värsta.

Jag vet att om alla stannade hemma enligt rekommendationer skulle vi kunna minska på smittspridningen ordentligt. Men jag vet också att smitta alltid kommer att existera, jag är inte naiv. Men många är så övertygade om att lite handsprit i väskan och det är lugnt, jag behöver inte vara hemma för jag har ju inte feber eller så.  Om alla skyddar sig själva genom god handhygien och skyddar andra genom att stanna hemma en dag extra, har vi kommit en bit på väg.  Det varken kostar eller är speciellt jobbigt.

Jag återkommer om Dellas mående men just nu är allt under kontroll. Jobbigt för henne förstås men lugnt.

 

Annonser

En tanke på “Lunginflammation

  1. Älskade vänner! Jag blir så förtvivlad av er situation och hur ”vi” förvärrar den för er. Tänker på Della och er varje dag och trots att jag inte är religös så ber jag till Gud att Della tar sig ur det här snart och att ni får ro i jul. Kramar i massor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s