Jag tycker om att skriva och har ofta gjort det. Jag gör det alltid när livet känns tungt.
Jag har mycket tankar om livet och ville prova att skriva på en blogg. Just när jag kommit igång, hände det som bara händer andra och bloggen fick en ny innebörd.
Plötsligt lever vi med hotet! En ovanlig och progressiv sjukdom som kan ta vår lilla ifrån oss, i värsta fall.
Med ett blixtnedslag blev vi medvetna om att Dellas framtid var oviss.
Skrivandet blev min ventil, det hjälpte mig att sortera och förmedla. Främst till mina närmaste. När allt var som mörkast och jag inte orkade prata i telefonen, kunde jag förmedla utan att behöva prata.
Nu betyder bloggen mycket för mig och jag har genom den fått kontakter med andra som har det som vi, på ett eller annat sätt. Det finns många som lever ett liv som inte blev som de tänkt och det finns många som fått känna hur det känns när världen rasar samman.
Vill man läsa om hur det var när allting började kan man göra det här och söker sig vidare till Februari 2010.
Nu tror jag inte varje dag att Dellas liv är nära slutet. Vi måste utgå från att livet är på vår sida och fullt av möjligheter annars kan vi inte leva det. Det är ofta jag faller och omsluts av rädslor men i det stora hela har vi bestämt oss.
Liten Della är i allra högsta grad levande och lever för fullt både idag och i morgon!
