Jag som skriver här heter Jessica och är någonstanas runt mitten av trettio, räknar inte så noga och har väl alltid tyckat att ålder mest bara är en siffra som talar om när man är född. Jag är gift med en fin man som jag väntat hela livet på och inte har för avsikt att släppa taget om. Tillsammans har vi två döttrar och sedan tidigare har jag en son, så en fin skara barn ger oss en mysig familj.
Jag arbetar som sjuksköterska och tycker att det är ett underbart roligt yrke som skulle hyllas lite mer än det gör idag. Vi sliter ganska bra alla vi som jobbar inom vården.
Innan barnen, var handboll en stor passion och det var lite av min livsstil. På sidan av vill säga för inte kunde jag kalla mig proffs. Jag längtar fortfarande tillbaka men inser att åren har gjort mig lite mer otränad och långsam.
En del kallar mig lugn och så är det nog. Stressen kan jag känna mest på insidan men brukar fungera ganska sansat i de flesta situationer. Jag är nog en snäll en vill se att alla saker har en mening och att det alltid finns en sida till av det man ser, den sida jag ser är sällan den enda och en händelse kan ha många orsaker.
Jag ogillar orättvisa och dagens ytliga ideal ger mig rysningar.
Jag är lite dålig på att ta plats och gör mycket för andra innan jag gör något för mig själv.
När vi fick reda på att Della har SMA så rasade världen, inte för att det var just SMA men för att livet blev så sårbart och hotet en del av vår verklighet.
Än har jag inte rest mig upp helt.
Jag är inte ledsen varje dag, lång ifrån men jag har blivit trött.
Trött av all oro och sömnbrist och den inre stressen över sjukdomens risker. Jag är en bit ifrån mitt forna jag. Men när Della så ofta visar mig att hon tänker stanna hos oss, gör det att jag klättrar uppåt, sakta men säkert.
Jag har tidigare fått erfara att själen kan få ont och att man kan komma ur de djupaste hål men nu vet jag också, att om man inte tar hand om sig och lyssnar inåt, så kan även kroppen ta stryk och resan upp blir lång och svår.
Oftast är ju mycket precis som vanligt här och på något sätt är det ju alltid som det ska.
Jag ser ljust på framtiden och behöver bara lära mig att morgonsdagens bekymmer är just morgondagens men jag försöker varje dag att leva i nuet för att inte missa det fina som sker i varje stund.
